ALLAN HJELT – ENTREPRENÖR I BRYTNINGSTIDER-BOKEN

Entreprenör, affärsman, eldsjäl, skyddskårist, mecenat för konstnärer och formgivare samt bidragsgivare till vetenskap, honorärkonsul och handelsråd –  är några axplock bland titlar från Allan Hjelts färgsprakande liv. 

Allan Hjelt (1885-1945) var en framgångsrik affärsman vars liv och karriär är starkt sammankopplade med den finländska industrin och byggandet av det moderna Helsingfors. Han var också känd mecenat för våra främsta konstnärer, formgivare och arkitekter. Därtill spelade han en viktig roll vid anskaffandet av försvarsmateriel under både vinter- och fortsättningskriget. 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Axplock från Allan Hjelts liv. Bildkällor: Helsinkikuva.fi och privatarkiv, Matias Uusikylä

Biografin som utkommer även på finska inom kort berättar den spännande historien om Allan Hjelt. Han genomförde en av de största företagstransaktionerna i vårt lands ekonomiska historia och var långvarig honorärkonsul för Finland i Italien. Hans vänskap med arkitekterna Eliel Saarinen och Alvar Aalto ledde till att centrala Helsingfors fick sitt nuvarande utseende.  Allan Hjelt allmännyttiga verksamhet var omfattande och under andra världskriget förhandlade han om exportkrediter för Finland i det neutrala Schweiz.

Upplevelsen att få följa den karismatiske Allan Hjelts fascinerande liv har varit både spännande och inspirerande. Det är som om han hade levt fem olika liv under sin korta 59-åriga livstid.

Det har varit fascinerande att så långt efter hans levnadsbana få lära känna honom och hans familj. Sonen Bo Hjelt, som tagit initiativet till denna bok, påminner i mångt och mycket om sin far.

Bo Hjelt I Stockholm 2020. Bild: Matias Uusikylä

När jag för första gången träffade Bo berättade han att han under sina besök i Helsingfors alltid bor på hotell Marski på Mannerheimvägen. Senare framkom det att också Allan hade haft en bostad på samma adress. 

I mina möten med Bos familj, släkt, vänner, mederarbetare och affärsbekanta har jag haft förmånen att lära känna många synnerligen intressanta personligheter, däribland hans barnbarn, vilka även de har haft omväxlande och stundom dramatiska livsöden. James H. ”Shamus” Magill, gift med Allans dotter Gunvor, träffade jag i samband med att han befann sig i Finland en gång på 1990-talet och behövde en handräckning med att tyda silverstämplar. Han berättade på felfri finska att han var från England och att han var gift med en dam från Finland. När han noterade att jag var svenskspråkig övergick han till att tala svenska med mig. Han hade verkat i Finland och varit bl. a medlem i de allierades kontrollkommission och hade varit vän med Urho Kekkonen och marskalk Mannerheim. 30 år senare dök minnet av honom upp igen vid arbetet med denna bok.

• 

• 

• 

• 

Shamus Magills vänskap med UKK varade från 1930-talet fram till presidentens död. Källa: Privatarkiv

Bo Hjelt ska ha ett stort varmt tack för att ha tagit initiativet till föreliggande bok. Min familj och mig närstående personer som stöttat mig i detta spännande projekt, såsom Maria Gunnarsson och Ulla Nyberg som hållit i många trådar, Matias Uusikylä som har fotograferat och utformat layout, Bernt Morelius och Einar Lyth som har läst tidigare utkast och kommenterat, Joel Sjögren som har hjälpt till med militära förtjänsttecken och Aapo Roselius som gjort en historisk genomgång och redigerat i texten samt till sist men icke minst Rurik Holmberg som stöttat i alla skeden och hjälpt med att ro detta skrivarbete i land.

Segling var Allan Hjelts stora fritidsintresse. Det ter sig därför naturligt att indela boken om hans liv i kapitel inspirerade av segling.

Förlaget distribuerar boken! Den utkommer våren 2021 även på finska.

Peter Nyman intervjuar författaren på Akademiska bokhandelns Facebook-sida

onsdagen den 17.11.2020 klockan 17.00

AlfaTV sänder en dokumentär om Allan Hjelt den 27.10.2021

ORNO – finsk belysningshistoria – de viktigaste formgivarna var Gunilla Jung, Lisa Johansson-Pape och Yki Nummi

 

Taidetakomo Orno Konstmideri grundades 1.5.1921 av August Villehard Widén, G.F. Rosenberg och E. Lagerqvist på Wladimirgatan 21 (nuvarande Kalevagatan). Namnet Orno betyder ”jag dekorerar” och fungerar lika bra på finska och svenska. I början tillverkade smideriet portar, dörrar, armaturer för innebruk samt portlyktor. I mindre utsträckning tillverkades även utelampor och gatubelysning.

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Verksamheten började i ett litet blygsamt utrymme om 30 kvadrat med ägarna och en anställd. På 1930-talet verkade företaget på Nylandsgatan med redan ett tjugotal anställda. En av grundarna A.V. Widén hade utexaminerats från Konstindustriella Centralskolans metallurgiska linje och han kunde bl.a. konsten att ciselera. Han hade tidigare arbetat för Koru Oy och formgav åtminstone några armaturer för Orno. C.F Rosenberg skötte om ekonomiförvaltningen och den tredje delägaren E. Lagerqvist deltog blygsamt i den dagliga verksamheten. Företagarna såg dock, att den spirande ekonomiska tillväxten gav en möjlighet till tillväxt, eftersom efterfrågan på smideriprodukter var stor. Av konstsmideriet Ornos tidiga arbeten känner man till bl.a. innerdörrarna till Atlas-banken (som fanns i hörnet av Mikaelsgatan och Universitetsgatan). Ytterdörrana var däremot tillverkade av Taito Ab. I och med att elektrifieringen framskred ökade efterfrågan på armaturer. Bl.a. Musik-Fazer i Kuopio köpte alla sina armaturer av Orno.

År 1936 blev Stockmann majoritetsägare i bolaget och bolagsformen ändrades till aktiebolag. I och med ägarbyte påbörjades ett starkt utvecklingsarbete och fabriken flyttades år 1937 till Kervo, där Kervo Snickerifabrik verkade. Man såg en möjlighet att få tillväxt för den egna produktionen. Som förebild torde man har haft Nordiska Kompaniet i Stockholm, som med stor framgång hade sålt egna möbler och armaturer.

Formgivningen av armaturer flyttades till varuhuset Stockmanns ritkontor. Först använde man utomstående formgivare och från 1942 framåt ritades modellerna i ritkontoret av företagets egna anställda. Formgivarna reste till Sverige och Mellan-Europa för att få idéer. De traditionella kronorna slopades då den egna produktionen, enligt de senaste trenderna, ställdes ut i varuhusets fjärde våning.

Har för denna artikel intervjuat museichef Leena Karttunen på Kervo museum och entusiasten i Design-historia Juri Mykkänen, som verkar vid Helsingfors Universitet. Dessa experter ger snart ut en bok i samarbete med forskaren Hannele Nyman. Boken kommer att ge en djup inblick i Ornos tidigare historia. För boken har författarna granskat ett omfattande arkivmaterial och intervjuat tidigare anställda på fabriken. De äldsta intervjuerna är gjorda på 1970-talet. Ornos arkivmaterial har flyttats från Thorn-Lightning till Kervo museum. Dessutom har Lisa Johansson-Papes arvingar donerat material till muséet, som används för denna forskning. Föremålssamlingen tillhör Kervo museum.

Följande formgivare har påverkat företagets utveckling:

Gunilla Jung (1905-1939)

Den första egentliga formgivaren för Orno under åren 1936-39 var Gunilla Jung. Hon hade studerat på den grafiska avdelningen i Konstindustriella Centralskolan samt även fått utbildning i metallhantering. Gunilla Jung fick snabbt formge silver och armaturer med hjälp av sin fars goda kontakter. Gunilla Jungs far var arkitekt Bertel Jung och

GJ för Karhula 1930-tal

GJ 1939

GJ

GJ

hennes kusin var textilkonstnärinnan Dora Jung vars far var Walter Jung. Under sitt korta liv och sin korta karriär på Orno, formgav hon endast en kollektion. Uppgifter om denna tid finns det väldigt lite tillgängligt.  Dessutom försvåras verifiering av föremål, att man inte alltid angav formgivarens namn. Innan krigen formgav också Bertel Lindholm och Gunnel Gustavsson (Nyman) armaturer för Orno – det är möjligt, att åtminstone en del av modellerna kom till genom grupparbete. Dock känner man till, att Gunilla Jung har formgivit armaturerna för bl.a. restaurangerna Elite, Savoy och Brunnshuset.

Lisa Johansson-Pape (1907-1989)

Lisa Johansson-Pape hade sedan året 1937 formgivit möbler för Kervo Snickeri och flyttade efter Gunilla Jungs frånfälle över till Orno. Lisa Johansson var den första heltidsanställda formgivaren. Hon kände såväl Gunilla som Dora Jung. Lisa Johansson blev känd för att använda surrogatmaterial, men använde sig också av kupor formgivna av Gunilla Jung i sina armaturer. Hon inledde samarbete med textilkonstnärer, för att

 

Dora Jung och Lisa Johansson-Pape

skapa nya skärmar. Johansson-Pape visade sig vara en mycket talangfull formgivare som fäste stor uppmärksamhet vid att skapa ett funktionellt ljus, eftersom det svarade mot tidsandan.  Efter dotterns födelse 1945 tillade Lisa Johansson namnet Pape till sitt efternamn. Efter krigstiden förändrades hennes stil att bli mer särpräglad, förenklad och ännu mer funktionalistisk än tidigare. Trä fick ge vika för metall och glas. Även plast gjorde hon armaturer av. Modellerna skiljde sig på ett positivt sätt från de svenska och mellaneuropeiska produkterna. Lisa Johansson-Pape premierades även för sina verk. På Triennalen i Milano år 1951 belönades Tratt-armaturerna och på 60-talet Pagod-lamporna. Andra kända modeller var den lite kantiga Lök-lampan och Ihanne- armaturserien, som också kallas Senator. Detta namn fick modellen efter, att en sådan fanns på Urho Kekkonens arbetsbord på Ekudden. I Senatorer-lamporna kan man väl se Lisa Johansson-Papes förmåga att variera. Lampfötterna tillverkades i mässing, aluminium och även som exklusiv variant med flätat läder. Fotplattorna har oftast varit av mässing och kunde också tillverkas i marmor (vårmässan 1954). Denna serie marknadsfördes i formgivarens namn.

 

LJP Ihanne/Senator

LJP 1950-tal

LJP

LJP

LJP 1950-60-tal

LJP 3061

LJP

LJP 1940-tal

LJP 1960-tal

LJP

LJP 1950-tal

LJP 3049

Löken LJP

Under Johansson-Papes tid på Orno arkiverades noggrant material kring formgivningen och nu har forskningen ett omfattande material med mycket bilder, att tillgå. Lisa Johansson-Pape var en synnerligen produktiv formgivare. Man har uppskattat, att hon formgivit ungefär en armatur varannan dag. Arkivmaterialet, bilderna och ritningarna har hon märkt och med hjälp av dem kan man bilda sig en helhetsuppfattning av Ornos sortiment.

 

Yki Nummi (1925-1984)

Yki Nummi föddes i Kina i en finländsk missionärsfamilj. Han tog studenten i Finland och studerade till en början matematik, fysik och konsthistoria. Han flyttade dock till Konstindustriella Centralskolan där han utexaminerades år 1950. Han fick genast arbete på Orno och fortsatte där fram till 1973. Från 1958 jobbade han även för färgfabriken Tikkurila. Där skapade han Joker-färgkartorna och grundade Tikkurila färgtjänst.

Yki Nummi Lehtikuva/Lasse Holmström 1962

Färgstjänsten gav råd och gjorde färgplanering för både privata och offentliga utrymmen. Bl.a. gjorde Yki Nummi färgplanen för Helsingfors domkyrka år 1961. Yki Nummi var en banbrytande formgivare genom att använda plast som material. Den nya, moderna akrylen var Nummis huvudmaterial och han skapade många klassiker för Orno som tillverkades på Sanka Ab. I Triennalen i Milano fick han en guldmedalj 1954 och 1957. Hans armatur belönades även på världsutställningen i Bryssel 1958. Många av hans modeller tillverkas fortfarande som nyproduktion med licens. Hans mest kända modell är ModernArt-bordslampan från 1955. Den fick namnet Modernator då MoMa skaffade en till sina samlingar 1958. Fiskmåsen formgav han år 1960.

YN Modernator

YN Fiskmåsen

YN 1950-60-tal

YN Kuplat

YN Apollo

YN Outokumpu

YN 64-401

YN

YN 40-029

Finlands elverksförening ordnade 1953 en tävling där armaturen med arbetsnamnet ”Muoviomutka” tilldelades pris och den togs i produktion av Orno. Yki Nummi var en idogen upplysare för armaturer och färger i inredningen.

 

Orno omvandlade armaturmarknaden med formgivning och materialval

Till en början använde Orno glas, metall och t.o.m. ädelträ i sina lampor. Efter kriget led landet av materialbrist och Orno tog till allt mer innovativa material. På 1950-talet började man använda plast och utveckla guldmålningstekniken – kvaliteten var hög och nyproduktionen når inte längre samma nivå.

Inredningsarmaturer var inte Ornos viktigaste produkt, då största delen av omsättningen utgjordes av ljusrör samt industri- och gatubelysning. Då Stockmann blev majoritetsägare i företaget ökade reklamen för inredningsprodukter. Formgivarna nämndes icke i reklamerna. Först efter framgångarna i konstindustritävlingar, så som Triennalen i Milano, började fabriken göra reklam med angivande av formgivare. För kommande generationer är det beklagligt, att det finns så lite arkivmaterial av den för krigstida produktionen. Till vår stora glädje, har Lisa Johansson-Papes anteckningar arkiverats. Detta underlättar arbetet för forskare och utmynnar nu i en välkommen bok, som belyser Ornos produktion.

Maria Ekman-Kolari

Föremålsbilder: Bukowskis

Personbilderna är över 50 år gamla och saknar upphovsrätt

 

Solsångaren Santeri Salokivi

Tidigare okända verk av impressionisten Santeri Salokivi visas på en utställning på Galerie Donner i Helsingfors 18.5-1.6.2018Verken hittades 2017 i ett lager i samband med, att ett dödsbo utreddes. De hade stått där från 1940 då konstnären avled och varit så gott som bortglömda i 77 års tid.

Åbokonstnären Santeri Salokivi (1886-1940) tillhör de stora och de internationella namnen inom finländsk konst. Han studerade och målade utomlands, då främst i Paris, Venedig och München. Somrarna spenderade han i hemlandet, där ljus och skuggor visade sig som bäst under den årstiden. Trots, att skolgången inte blev så omfattande, var han en synnerligen bildad person som fick sin inspiration av litteratur, musik och muséer. Han kände väl till samlingarna i Louvren. Hans positiva och livsbejakande syn på livet återspeglade sig i konsten han skapade. Konstnärskollegan och – kritikern Sigrid Schauman har därför karaktäriserat honom som Solsångaren inom finländsk konst och konstnären Eero Snellman har kallat honom en medfödd impressionist.

Här kan du bekanta dig med Santeri Salokivi:

År 2018 ter sig viktigt för Santeri Salokivis konstnärliga arv. Han visas fram till augusti på utställningen Air de Paris som hålles på HAM i Helsingfors. Åbo konstmuseum öppnar i sin tur i september en utställning som visar Salokivi och hans konstnärskollegor.  Mellan dessa utställningar visar Galerie Donner i maj-månad arbeten, som blev i konstnärens ateljé, då han avled 1940. Bland dem finns färdiga oljefärgsmålningar, teckningar, akvareller, grafik och halvfärdiga skisser samt övningsarbeten.

-Att värdera och realisera lösöre för dödsbon är en viktig del av mitt arbete. Detta fall visar tydligt på, vad som sker om man skjuter fram på att gå igenom privata föremål, som lätt kan stuvas undan. Ärendet förhalas, sedan glömmer man bort det och till slut blir föremålen bortglömda. Det är nästan ett mirakel, att denna helhet har bevarats till våra dagar och att den överhuvudtaget hittades, säger Maria Ekman-Kolari, som gjorde fyndet.

Galerie Donner, där delar av samlingen skall visas, är en av de äldsta och mest traditionsrika antikaffärerna i landet, som har specialiserat på klassiska antikviteter speciellt från 1700-talet.

-En modern impressionism från guldåldern, som glider mot sin abstraktion passar fantastiskt fint ihop med klassiska objekt, säger Arthur Aminoff som äger Galerie Donner. Min affär har varit stängd under utdraget stambyte och jag är väldigt glad att kunna öppna den igen i soliga tecken. Solsångaren Salokivi får skina inne i affären och den riktiga solen utanför, fortsätter Aminoff.

Dessutom skall Galerie Donner i fortsättningen visa mer konst och även ordna specialutställningar och evenemang kring dem, berättar han.

-Vi har samarbetat med Arthur Aminoff i årtionden och dessutom tillhör Salokivi bådas favoriter, så det är mer än naturligt att vi gör denna utställning tillsammans, säger Ekman-Kolari

Santeri Salokivi är landets viktigaste och mest internationella impressionist och vi är väldigt glada över att få visa honom i Galerie Donners nyrenoverade utrymmen, avslutar Maria.

 

Det finns en stor mängd historier om Santeri Salokivi:

”I Rom gjorde han på ett romantiskt sätt även en annan bekantskap. Ynglingens magra kassa hotade fullständigt att sina, och en utlovad penningförsändelse lät vänta på sig. Situationen var nedslående, och målaren vandrade en kväll med dystra tankar, då plötsligt glada, neapolitanska visor lockade honom till ett café. Han beställde ett glas moscato, och då musiken tystnat, och en av musikanterna gick omkring för att i sin mössa uppbära kollekt, kastade Salokivi sin sista soldi till denna, men bad samtidigt att få låna en mandolin. Han spelade nu en känd finsk folkvisa, och mitt under applåderna som följde, kom en välklädd ung man fram till honom och frågade om han var finne. Det var den högtuppskattade finske skriftställaren Joel Lehtonen, som nu dök upp som sänd av försynen, och denna kväll slöts ett varmt vänskapsband mellan den 19-årige målaren och den några år äldre författaren, en vänskap som skulle fördjupas och bestå livet igenom.”

 Majsi Salokivi, 1945. Salokivi. S. 15. WSOY

 

”Någon lust att måla en tavla eller ett verk känner jag ej – önskar blott lära, teckna och måla efter naken modell. Visst uppkommer tanken någon gång för mig, att det vore roligt att försöka, men svaret kommer genast: vilka fåfänga funderingar! Lär först, så att du kan någonting, fort går det sedan att skapa! Jag vet ej huru jag skall komma till rätta i Finland, då jag blivit van vid nakenmodeller och största delen av  mina motiv fodrar detta, men Åbo går framåt, kanske lyckas man få en modell genom att annonsera i tidningarna. Nog skulle jag ha lust att måla ett motiv – utkastet sålde jag i Helsingfors – en naken flicka i blåst på stranden, och jag har tecknat rörelsen efter modell, men jag kan icke godkänna sådant, till vilket jag uttänkt färgerna i ateliern – jag vill måla det ute  i naturen, i solskenet. Och därför måste jag tills vidare lämna detta motiv”.

 Majsi Salokivi, 1945. Salokivi. S. 18. WSOY

 

Santeri Salokivi ”sjöng solens sånger” med hela sin gestalt, för han bibehöll hela livet ut sitt barnasinne i ordets bibliska mening.”

 Hertta Tirranen, 1955. Suomen taiteilijoita Alwar Cawénista Wäinö Aaltoseen Elämkertoja. S. 20. Werner Söderström Osakeyhtiö

 

”Journalisterna mötte honom i hamn, särskilt när han kom hem till Åbo. För han tillhörde de konstnärerna, som man kunde lätt skriva ett kåserande reportage om. Kåserierna innehöll ofta historier  om honom och hans impulsiva och oskyldiga svordomar ”voi saakuli” och ”jeekulin hauskaa”.

Hertta Tirranen, 1955. Suomen taiteilijoita Alwar Cawénista Wäinö Aaltoseen Elämänkertoja. S. 25. Werner Söderström Osakeyhtiö

Vida känd var också historien om simturen på Lido. Enligt prof. Axel Haartman lydde den så: ”En vacker sommardag lockade hettan honom från Venedig till Lido, var han önskade svalka sig i havet. Han hade just så pass mycket pengar, att han kunde hyra sig en badhytt, var han klädde av sig och styrde kosan oskyldigt, såsom Gud hade skapat honom, mot vattnet. Då störtade en väktare, moraliskt sårad, till honom. Signore, signore, man skall ha badbyxor. Santeri hade inte råd med dylik lyx, men han hade sina målfärger med sig. Han återvände till badhytten, och klämde färgen ur ett par tuber och målade sig ett par randiga simbyxor, för att dölja det som sårade väktarens ögon. Ingen störtade mera till honom och han fick i lugn och ro svalka sig bland böljorna blå. Hur länge dessa badbyxor maskerade hans knubbiga personlighet vet jag ej.”

Hertta Tirranen, 1955. Suomen taiteilijoita Alwar Cawénista Wäinö Aaltoseen Elämkertoja. S. 20. Werner Söderström Osakeyhtiö

 

Denna utställning förverkligas i samarbete med fotografen Matias Uusikylä och Taidekehystämö Janne Palmu.

 

Bilderna av Matias Uusikylä /Promedia Studio

FINLÄNDSKA 1930-60-TALS MÖBLER OCH FORMGIVARE SOM ÄR NU EFTERTRAKTADE

 

 

Bilder: Bukowskis

I början av 1900-talet började arkitekterna, enligt tidens ideal, planera moderna byggnader. På 1920-talet syntes funktionalismen, dvs funkisen, och förenklad klassicism starkt i nya inredningar. Moderna byggnader, moderna ideal och nya utrymmesproportioner ställde dock nya krav på möblerna. Under dessa tider var det inte ovanligt att arkitekten, förutom själva byggnaden, också ritade den till byggnaden passande inredningen jämte möblerna.

Urbaniseringen, industrialiseringen och det ekonomiska uppsvinget väckte en stark och ökande efterfrågan på serietillverkade standardmöbler. Detta ledde givetvis till, att det på 1920-30-talet föddes många nya företagare. Den unga generationens arkitekter började tillsammans med nya snickare skapa, till den nya arkitekturen passande möbler, för hela folket. I praktiken betydde detta möbel helheter eller enskilda pjäser i olika prisklasser, samt konkurrens om kunder med hjälp av formgivning och teknisk innovation.

Efteråt är det lätt att konstatera att möbelindustrin under 1930-60-talet producerade många möbler, som idag anses som klassiker. På återförsäljningsmarknaden har Arteks och speciellt Alvar Aaltos produktion från 1930-50-talet, redan länge haft hög efterfrågan bland samlare. I denna ledstjärnas kölvatten har av möbeldesign intresserades blickar redan länge även riktat sej mot övrig produktion från det tidevarvet. Problemet har varit knapp forskning och information, dvs brist på källitteratur och fakta. Många varken vet eller inser, att de hemma har en efterfrågad designers verk, eftersom det inte skrivits om dem pga begränsad information. Därför är föremålen inte alltid uppskattade och erbjuds mera sällan till återförsäljning.

 

Ilmari Lappalainen, Bambino. Bild: Bukowskis

I denna artikel kommer tyngdpunkten att ligga i de formgivare, vars produkter intresserar samlare även utanför vårt lands gränser. Formgivarna har arbetat för två olika möbelproducenter; för Asko Oy från Lahtis och för Kervo Snickerifabrik. Dessa två fabriker valdes också för att lokala museer har gjort ett oersättligt arbete med att sammanställa utmärkta publikationer om fabrikerna och deras designers.

För intresserade rekommenderar jag följande, som källmaterial använda, böcker;

Asko – Huonekaluja Lahdesta, Sari Kainulainen ja Päivi Vickholm, Lahden kaupunginmuseo 2016

samt

Nykyaikaisia huonekaluja, Stockmannin piirrustuskonttorin muotoilua – Keravan Puusepäntehtaan työtä, Leena Karttunen, Keravan museo 2014

 

ASKO – MÖBLER FRÅN LAHTIS

Möbelfabrikens grundare August Asko-Avonius (1887-1965) var det yngsta barnet i en tio personers familj från Norra Karelen. Först studerade han sej till snickare i Sordavala åren 1905-1907. Under sin gesälltid använde han sej ännu av namnet August Avonius och arbetade bl.a. på Bomans fabrik i Åbo, samt i flere snickeriverkstäder i Sverige. Han grundade ett snickeri i Lahtis år 1918. I början bestod snickeriet av fem arbetstagare och tre motorer, som gav el till maskiner och verktyg. Det visade sej så framgångsrikt, att Avonius lät bygga en fabrik år 1923 på Vuoksenkatu i Lahtis nära järnvägen. Tack vare stark tillväxt utvidgades fabriken även åren 1928 och 1930.

Man började fundera på ett mer tilltalande och originellt namn än Lahden Puusepänverstas. Som namn valdes Asko, eftersom företaget grundats på Asko-dagen (6 september) 1918. År 1931 tillade August Avonius Asko-namnet i sitt efternamn. Asko-Avonius möbelfabrikens produkter har sedan dess varit kända under namnet Asko.

Modiga investeringar och klara mål styrde företaget från en liten snickeriverkstad till landets största möbelfabrik. Asko-möbler, vid sidan av andra inredningsartiklar, såldes i vårt lands största städer som Uleåborg, Åbo, Helsingfors och Tammerfors.

Mässor inom möbelbranschen visade sej vara ett effektivt sätt att introducera produkterna till den stora publiken. I stormässan som ordnades i Helsingfors mässcentrum år 1935, planerades Asko-avdelningen av Maija Heikinheimo. På 1930-talet ansåg man inte att information om formgivarna befrämjade försäljningen, så den utelämnades. I början av fabrikens verksamhet arbetade där bl.a. Eevert Toivonen, Gurli Johansson, Annikki Hyvärinen (senare Tapiovaara), Antti Salmenlinna, Birger Hahl, Harald Honkanen, Walter Rumantsev, Ilmari Lappalainen och Ilmari Tapiovaara.

Ransonering och råvarobrist under krigstiden försvårade verksamheten. I vinterkrigets bombningar förstördes Asko-fabrikens förråd. Fabriken togs delvis till inkvarteringsbruk och produktionen omsadlades för försvarsmaktens bruk. Fabrikens egen planeringsverksamhet sattes i is. Efter freden tillfrisknade verksamheten och efterfrågan växte. Försäljningen påverkades också av de evakuerades inflyttning.

På 1950-60-talet växte fabriken med fart. Expansion, förnyande av maskiner och den rationaliserade produktionen gjorde fabriken till Nordens största. Som bäst fanns det över 40 affärer runt om i landet.

På 1950-talet ersattes hela möblemang med enskilda möbler. Konverterbara hyllor, praktiska möbler på hjul, fåtöljer och bäddsoffor var ändamålsenliga och med hjälp av dem kunde man utnyttja bostadskvadraterna bättre. Askos inredningsarkitekter inredde även skolor, caféer, sjukhus och andra allmänna utrymmen.

I den internationella möbelmässan i Köln år 1958 deltog Asko med Tapio Wirkkalas rytmfanerbord och Nikke-stol. På samma mässa år 1966 presenterades på Askos avdelning även Eero Aarnios designade av glasfiber tillverkade Åskbollen – det internationella genombrottet var ett faktum. Tapio Wirkkala, Ilmari Tapiovaara och Eero Aarnio var redan då internationella stjärnor.

Tapio Wirkkala, Nikke-stol. Bild: Bukowskis

 

Till fabrikens mindre kända formgivare, som det också lönar sej att bekanta sej med, hörde:

Olli Borg (1921-1979)

Borg, som blev färdig från Konstindustriella institutet år 1947, arbetade som  Askos permanenta designer under några år på 1950-talet. År 1956 planerade han bland annat Askolette-kollektionen, tillsammans med Ilmari Lappalainen. Han återvände till företaget och ledde kollektionens vidareutveckling åren 1963-1966. Arbetet gjordes då i samarbete med Jussi Peippo. Utgångspunkten  för Olli Borgs planering var främst tekniskt och formen uppkom därefter.

Fåtölj nr 2490, som kallades Rondo, är från år 1964 och den gjorde Borg i samarbete med Mauri Laatikainen.

Olli Borg och Mauri Laatikainen: Fåtölj 2490  med namnet Rondo

 

 

Ilmari Lappalainen (1918-2006)

Lappalainen var snickare till yrket. Han blev färdig inredningsarkitekt år 1947 och började som praktikant på Asko. Bortsett från ett par år gjorde han hela sin karriär i Askos tjänst och blev pensionerad därifrån år 1978. Utgångspunkten för planeringen var bekvämlighet och ryggens välmående. Han har planerat bl.a. länstolarna Rex, Columna, Bambino och Pulkka.

Ilmari Lappalainen; Metall Pulka. Bild: Bukowskis

 

Ilmari Tapiovaara (1914-1999)

Tapiovaara blev rekryterad till Asko så gott som direkt från skolbänken. Före det hade han hunnit arbeta som praktikant på Le Corbusier-kontoret i Paris och skriva artiklar för Helsingin Sanomat. Hans karriär som konstnärlig ledare för Asko förblev kort. Samarbetet fortsatte ändå under årtionden, då Tapiovaara fungerade som utomstående designer för företaget. Asko tillverkade på licens pinnstolar som hette Fanett, Mademoiselle och Crinolette. Dessa stolmodeller tillverkades även i bl.a. Sverige, samt i små finska fabriker. Samarbetet med Tapiovaara var viktigt och moderniserade Askos image.

Fanett-stolar av Ilmari Tapiovaara. Bild;Bukowskis

Bild: Bukowskis

Aulis Leinonen (1932-1994)

Aulis Leinonen var Askos designer på 1950-60-talet. Han utformade möbler även för allmänna utrymmen. Han har designat serveringsvagnen, för Tapio Wirkkalas brickor tillverkade i rytmfaner, Tammukka-möblemanget och Ananas-stolen.

Jussi Peippo (1933-1982)

Peippo var först anställd av Asko, men blev senare freelance designer. Han var med om att planera Askos avdelningar i Köln mässan för åren 1962 och 1964. Han deltog också i stora projekt, som i inredningen av Hotel Rossija. För Asko har han designat bl.a. Tectonia matgruppen samt Alli-möbeln.

Olavi Lieto (1919-2005)

Olavi Lieto verkade som Askos konstnärliga ledare under åren 1950-1955. Han var med om att förnya fabrikens kollektioner. Han designade åt Asko Vappu-fåtöljen, Anja-möbeln och stolen med modellnummer 2010.Olavi Lieto, stolar modell 2010. Bild: Bukowskis

 

KERVO SNICKERIFABRIK OCH STOCKMANNS RITKONTOR

År 1908 grundade Klaus M. Peltonen, som arbetat som snickargesäll på Iiris-fabriken i Borgå, med fem arbetskamrater en snickarverkstad som fick namnet Kervo Snickerifabrik. Företaget hamnade i ekonomiska svårigheter år 1916 och direktör Peltonen fortsatte sin verksamhet ensam. År 1919 blev Stockmann Oy fabrikens huvudägare.

Produktionen expanderades och moderniserades. Man anskaffade nya maskiner samt ugnar för virkestorkning. Stockmann marknadsförde att de börjat med egen möbelproduktion. Företagets egna ritkontor ansvarade för möblernas formgivning. Som ledare anställdes till en början arkitekt Harry Röneholm, som efterträddes av Werner West. Under Wests ledning arbetade i ritkontoret bl.a. Einari Kyöstilä, Margaret Nordman, Olof Ottelin, Olavi Hänninen och Olle Filén. Under 1950-talet ritades möbler även av Marita Mörck-Schultz, Maija Taimi, Edsel Pihl, Antti Selin, Svea Winkler och Stig Sallamaa.

Produktionen bestod av enklare och finare möbler. Med dem inreddes såväl privata bostäder som hotell, klubbutrymmen samt affärslokaler. De enklare möblerna lämpade sej för serieproduktion, men finare möbler gjordes som handarbete.

Företagets produkter presenterades första gången på en mässa, som ordnades i Gardets manege år 1927. År 1929 ställdes Werner Wests designade dokumentskåp ut i Barcelonas världsutställning. Redan på 1930-talet exporterade fabriken till utlandet. Alvar Aalto planerade Finska paviljongen till den stora världsutställningen år 1937 och från Stockmann deltog Werner West och Margaret Nordman med möbler tillverkade i valnötsträ. I världsutställningen i New York år 1939 ställdes Werner Wests och Margaret Nordmans designade, av ljust trä tillverkade möbler, ut.

År 1938 byggdes i Kervo en tilläggsdel till Snickerifabriken och Orno Oys bruk. Förutom möbler tillverkade fabriken bl.a. symaskinsbord och radiolådor.

Materialbrist under kriget ledde till ransonering. Produktionen av stilmöbler förbjöds.

Fabriken fusionerades med Stockmann år 1940. Verksamheten tillfrisknade snabbt efter kriget.

Den första möbelmässan efter kriget ordnades år 1949 i Mässhallen, dit Olof Ottelin planerade Stockmanns avdelning. Arava-finansieringen, som möjliggjorde bostadslån med låg ränta, hjälpte under återuppbyggnadstiden produktionen av små bostäder och förändrade samtidigt på möbeldesignen. Olof Ottelin presenterade på denna mässa inredningen för ett mindre Arava-hem.

Möbler tillverkade i Kervo snickerifabrik såldes i stora mängder till hem och allmänna utrymmen.

Det är värt att bekanta sej närmare med följande Stockmanns ritkontors designers:

Harry Röneholm (1892-1951)

Röneholm studerade vid Ateneums Konstförenings ritkontor och vid Konstindustriella Centralskolan. Innan han blev chef för Stockmanns ritkontor åren 1919-1923, arbetade han på Armas Lindgrens arkitektbyrå och fungerade som Nordiska Kompaniets möbeldesigner. Röneholm var med om att organisera den första möbelmässan i vårt land år 1927, samt vårt lands avdelning på världsutställningen i Barcelona år 1929. Han gjorde den längsta karriären som verkställande direktör för Finsk Mässa under åren 1930-1951.

Einari Kyöstilä (1892-1981)

Den helsingforsfödda Kyöstilä gick yrkesskola och arbetade till en början som snickare. Han studerade sej till möbeldesigner och fick fast anställning på Stockmanns ritkontor, där han arbetade åren 1919-1946. Han har deltagit i flere mässor och mottagit pris åren 1927, 1931 och 1944 av Konsflitföreningen i Finland. Einari Kyöstiläs kändaste möbelmodeller är Aino, Hanna, Veikko och Torni. Han står bl.a. för inredningen i Restaurang Kosmos på Kalevagatan.

 

 

Bild Bukowskis

 

Werner West (1890-1959)

West studerade vid Konstindustriella Centralskolan. Innan han blev anställd vid Stockmanns ritkontor som chef, hann han arbeta för bl.a. Nordiska Kompaniet i Moskva, Hemslöjds AB Pirtti, samt för AB Hemflit. Han planerade inredningen bl.a. till Hotell Torni, Svenska Teatern, Restaurang Elite, Restaurang Motti och till den finska ambassaden i London. Werner West har fungerat som utställningsarkitekt i Världsutställningar, i Milanotriennalen och på nationella mässor och utställningar från 1920-talet ända till sin död. Han hann också formge möbler för Wilhelm Schaumans fabrik.

Werner West. Bild: Bukowskis

 

Olof Ottelin (1917-1971)

Efter att ha avklarat studierna vid Konstindustriella Centralskolan, arbetade helsingforsaren Olof Ottelin som möbeldesignare för Sopenkorpi Oy och för Mobilia AB. Därefter arbetade han på Stockmanns ritkontor, först som chef och till slut som inredningsavdelningens konstnärliga ledare. Ottelin har skapat många möbelhelheter och möbelmodeller som t.ex. Alfa, Astra, Corona, Delta, Duetto, Ellipsen, Pompadour, Kvarto, Majoren osv. Användarvänlighet och måttlig enkelhet har varit väldigt modernt och sådana möbler har Ottelin skapat.

Olof Ottelin.  Bild: Bukowskis

 

Margaret T. Nordman (1898-1981)

Nordman, också hemma från Helsingfors, gick Konstindustriella skolan. Från Arttu Brummers byrå flyttade hon till Stockmanns ritkontor på 1920-talet och arbetade där ända till år 1963. Hon var medlem i Finlands Konstindustriförbund Ornamo och designade möbler till mässor och världsutställningar. Anna, Atlantic och Elvi är hennes kända modeller.

 

 

Margaret T. Nordman

 

Intresset för dessa designers verk är stort. Leena Karttunen från Kervo museet berättar, att intresset även är internationellt.

 

 

Översättning: Indira Wrede

Köpguide för antikviteter och konst, på finska – Antiikkia -ostajan opas – publicerades idag!

Föremål byter ägare i snabb takt. Auktioner, fyndjakt och återanvändning är mycket populärt. Konst och antikviteter är ett oändligt ”eldorado” för den som vill skapa en individuell inredning, för den som vill samla på något eller för den som är intresserad av att investera. Riktiga fynd kan man dock göra endast när man har tillräckligt med kunskap. Kunskap är makt – och det bjuder denna bok på. Det är en köpguide, som ger en inblick i föremålens historia, baskunskap för den som önskar börja en ny hobby samt tips åt erfarna samlare.

Sanna berättelserna ger dig en inblick i branschens kulisser.

Av Maria Ekman-Kolari och Merja Asikainen

Akademiska bokhandeln idag:

CHAMPAGNE – BUBBLANDE GLÄDJE

Champagne är en dryck som är ett begrepp i sig. Man sammankopplar champagne ofta med bl.a. festligheter, lyx, ceremoni att döpa fartyg, njutning och vinstens jubel. Då man funderar på en champagnebjudning så är det kanske inte dryckens historia som yppar sig först i tankarna. Utan kanske man i stället funderar på vilket är det regelrätta glaset och sättet att avnjuta denna ädla dryck.

Bild: Pol Roger

Officiellt får man kalla en dryck för champagne då den har genomgått en andra jäsning och producerats i Norra-Frankrike i regionen Champagne.

Man kände till metoden, att tillverka vin där redan på 800-talet. Man vet också, att ärkebiskopen av Reims i ett brev rekommenderade vin som botemedel för en kollega som kände sig krasslig. Det lokala vinet var på den tiden pressat ur Pinot Noir-druvor och var saftig och ljusröd i färgen.

Bild wikiart/ Alphonse Mucha

Solkungen Ludwig XIV sägs ha avnjut champagne dagligen i hela sitt liv. Det betydde att regionen Champagne fick en god inkomst, som i sin tur orsakade avund i den sydligare regionen Burgund. Missnöjet var så stort, att risk för inbördeskrig stod nära i över hundra års tid.

 

Drycken i den nuvarande formen, har förädlats under en lång period, förbättrats av många tekniska påfund och finesser. Till en början var champagne inte ens mousserande, eftersom producenterna gjorde sitt yttersta för att avlägsna den naturligt uppkommande egenskapen, då man ansåg att bubblande drycker förbrukades enkom av promiskuösa och snobbistiska individer. Engelsmännen gillade dock mer drycken med brusande karaktär och de deltog oavsiktligt i att vidare utveckla drycken med sina praktiska åtgärder. I England utvecklades bl.a. mer stadiga flaskor och man kände till konsten att tillsätta socker i vinet för, att få det att skumma. Vin var värdefull importvara och man var tvungen att lära sig nya tekniker för att kunna lagra produkten. Till en början kände man inte till jäsningsprocessen eller fakta om jäst.

Då det gäller historisk fakta om champagne, har den helnyktra munken Dom Pierre Pérignon (1638-1715) fått anseende som uppfinnaren. Han fungerade som förvaltare av klostret Hautsvillers och koncentrerade sig på att öka klostrets vinodlingsareal samt på att utveckla tillverkningsprocessen. Pérignon utvecklade en skörde- och pressmetod genom vilken man kunde pressa klar must ur mörka druvor. Dessutom kombinerade, och blandade han olika viner och druvarter, samt separerade druvsafterna från första och andra pressningen, på ett sätt som fortfarande är gällande. Munken Pérignon reformerade bl.a. tappning av vin på flaskor, källarförvaring, kapsylering, odling av vinrankor, gödsling av dem m.m.

Konungen Ludwig XV främjade utvecklingen genom att stifta lagar som uppmuntrade uppsvinget. Året 1728 hävde han lagen som förbjöd buteljering av champagne och året 1735 befäste han regler om flaskans storlek, form och längden på kapsylen samt att den skulle fästas med en tråd i flaskan. Den bubblande drycken fick ett allt större fotfäste i nattlivet i Paris och lockade entreprenörer till branschen. Året 1733 övergick Nicolas Ruinart från att ha sålt tyger till att sälja champagne och året 1743 grundade Claude Möet ett champagnehus.

Bild: Maison Ruinart

Rokokons- och upplysningens ideal kulmineras i denna ädla mousserande dryck. Koldioxid gjorde att alkohol absorberades i blodomloppet mycket snabbt och gjorde dem som drack denna bubblande dryck, omgående glada och lustiga. Produktion av champagne var arbetsdryg och dyr. Bara de rika hade råd att dricka den.

Champagne var en kommersiell framgång och producenterna tvingades utveckla mer industriella metoder. Den franska aristokratin ansåg handeln obscen, så de anställde dynamiska tyskar att sköta den delen. Där bland finns namn som fortfarande är kända i detta sammanhang som Bollinger, Delbeck, Deutz, Heidsieck, Krug, Mumm och Roederer.

Den unga änkefrun Nicole Barbe Clicquot-Ponsardin kallad ”den gula änkan” förstod framgången och beslöt sig året 1805 för att fortsätta sin avlidna makes affärsverksamhet. Hon gav produkten en gul etikett, som fortfarande är i bruk. I hennes företag utvecklade man ett träställ kallad le pupitre, som underlättade fällningen. Flaskorna ställdes med halsen neråt och vreds tills man fick fällningen att vila mot kapsylen. När korken avlägsnades tvingade trycket fällningen ut. Underskottet ersattes med en blandning av vin, socker och brandy innan man tillslöt flaskan med en ny kapsyl.

Bild: Pol Roger

I början av 1800-talet utgjorde de exploderande flaskorna ett stort problem och de kunde rentav vara livsfarliga, eftersom man inte kände till mängden av jäst och hur den påverkade produkten. Vissa år exploderade nästan hela skörden på grund av detta. Året 1836 lärde man sig att mäta sockerhalten och på lång sikt minskade explosionerna på flaskor till en bråkdel.

På mitten av 1800-talet lärde man sig också, på kundernas önskemål, att minska sockerhalten i drycken. Så föddes den torra champagnen vars ursprungliga varumärken är bl.a. Pommery Brut.

Bild: Reklam

Historiskt levde man en i de starkt industrialiserade Europa ganska fredlig omkring sekelskiftet 1800/1900 innan första världskriget bröt ut. Tiden kallas för ”Belle Epoque” och då sköt champagnens popularitet i höjden. Året 1910 producerades 40 miljoner flaskor champagne. Samma tider började vinlusen förstöra odlingar. Franska regeringen ingrep med territoriella begränsningar. Året 1911 ledde det till champagneprotester som var nära på att eskaleras till inbördeskrig. Av det föddes sammanslutningen för producenter och handlare, som finns fortfarande till.

I sviterna av ekonomiska uppsvinget efter andra världskriget producerades det i slutet av 1950-talet 40 miljoner flaskor champagne. Milstolpen för 100 miljoner buteljer nåddes året 1971 och för 200 miljoner buteljer året 1983. Året 2007 sattes alla tiders rekord, då man producerade 338,7 miljoner flaskor champagne.

Bild: Louis Roederer

Den officiellt äldsta drickbara champagneflaskan tillverkat året 1825 av Perrier-Joët öppnades året 2009.

Också Finland kan skrivas in i den legendariska dryckens historia, då man i juli 2010 bärgade 168 flaskor champagne ur ett vrak som förlist omkring 1800-1830 utanför Åland. De är fortfarande odaterade, men av allt att döma torde de vara producerade av Veuve Cliqcuot, Juglar och Heidsieck. Det kan ännu ta år, innan man kan fastställa exakta dateringen och producenten på dem.

Nuförtiden innehåller en normal flaska 750 milliliter och en magnumflaska 1,5 liter dryck. Den optimala temperaturen för servering är omkring 5-9 grader, då bubblorna och smaken ter sig starkast. Det lönar sig att ställa flaskan liggande i is-bad en halv timme innan den skall serveras, så att mousseringen lägger sig och flaskan kan öppnas med minsta möjliga spill. Glaset kan man välja enligt smak och tycke, men det lönar sig att veta följande:

Vanligtvis serveras champagne ur en strut (flûte à champagne), som ökar den visuella upplevelsen av bubblorna och ökar smaksensationen då minsta möjliga mängden av luft kommer i kontakt med den. Glasmodellen var känd redan på 1700-talet men utvecklades till sin nuvarande form på 1800-talet.

 

På 1830-talet lanserades ett lägre och bredare glas (coupé), som underlättade serverandet för större sällskap. Det sägs att modellen utvecklats från bröstet av Marie Antoinette?!

De låga och breda glaset har traditionellt vädjat till den engelska och amerikanska smaken. Även ryssarna har gillat modellen, men av andra orsaker. De har tyckt att det varit viktigt att få en större mängd dryck i glaset. Ryssarna har dessutom använt den låga modellen i samband med måltider eftersom det lägre glaset inte sticker upp i raden av glas. Ryska glas kan dessutom vara färgade.

 

Experterna anser att det låga glaset inte ger rätta för bubblorna eller aromen.

 

 

Låt oss höja många skålar champagne för hundraåriga Finland!

 

 

_Källor:

_{Sinivirta, Jukka; Elämäniloa ja samppanjaa, Keuruu 1999}

_{Talouselämä 21.5.2015 – Suomalaisten samppanja-löytö ihmetyttää}

_{BBC NEWS Online 20 march 2009, worlds oldest champagne opened}

 

Det händer på konstmarknaden: Varför sålde Georges von Swetliks arbeten bra på auktionerna i höst?

Vem är Georges von Swetlik frågar sig t.o.m. många konstkännare? Några av hans arbeten stod till salu på auktioner i höst och de sålde väl.

För att problematisera kring von Swetlik och främst det att den stora publiken inte känner till honom än, bör man först känna till de mekanismer som påverkar orsakerna till att en konstnär blir känd och hur prisbildningen sker. Varför blir ena kända och säljande konstnärer? Varför blir andra, trots sin talang, okända?

Konstnärens signatur från 194 – Foto Bukowskis

Lite tillspetsat kan man jämföra en konstnär med ett varumärke. En känd, väl renommerad och eftertraktad produkt säljer. Mången konstnär har historiskt sett under sin livstid saknat framgång. Från denna grupp bör exkluderas några nutidskonstnärer, som har status som en rockstjärna och inkomster enligt det. I största allmänhet har konstnärer levt i misär och endast förverkligat sin konstnärliga kallelse. Min mentor lärde mig, att man kan skilja åt en bra konstnär från en ordinär med lätthet. En bra konstnär har en egen kännspak stil som kan särskiljas redan från ett avstånd på hundra meter. Konst är också en smaksak och som känt kan smakfrågor inte debatteras.

När det gäller Georges von Swetlik, uppfylls kraven med en lätthet. Som konstnär skiljer han sig från mängden vad gäller stil och god teknik.

Porträtt på min far

I allmänhet uppstår prisbilden för en konstnär på basen av uppnådda pris och försäljningar. Man kan jämföra det med börskurser med den skillnaden att konst innefattar även andra dimensioner som påverkar välbefinnandet. Proffsen använder olika databaser som pejlar prisnoteringar världen kring. Återförsäljningsmarknaden lutar sig mot prisbilden. Utan noteringar saknas noggranna prisbilden. Det kan finnas många orsaker till det som t.ex. att den konstnärliga produktionen finns hos släktingar som inte vill avstå från verken.

Att noteringar inte finns ställer till det för konstmarknaden och skapar osäkerhet och en ond cirkel. I praktiken betyder det, att säljarna inte vet och kan erbjuda verk av konstnären till försäljning, eftersom saknaden av prisbilden på återförsäljningsmarknaden dämpar det kommersiella.

Stötestenen för von Swetlik torde finnas just i saknaden på prisbilden. Före året 2010 har det funnits väldigt sparsamt av hans arbeten till salu. Dessutom har många av dem funnits i Sverige, så det är givet att den finländska publiken inte har stött på honom. Von Swetlik livnärde sig långt på porträttmåleri. Härlett av det har hans fria konstnärliga produktion varit sparsam. De som har känt Georges von Swetlik har varit imponerade av hans speciella talang. En av dem var Gösta Serlachius som stödde konstnären.

Fri konstnärlig produktion

Av den orsaken ringade jag upp Pauli Sivonen, chefen för Serlachius-muséet i Mänttä. Frågade honom om deras planer gällande von Swetlik. Pauli Sivonen berättade att hans arbeten finns i de permanenta samlingarna just av den orsaken att Serlachius stödde honom. Muséet har dock inga planer på att göra en privatutställning på von Swetlik då hans arbeten ställts ut på ett väldigt fint sätt i Raseborg och i Mariehamn.

Bakom dessa utställningar finns Georges von Swetliks elev, konstnären Riggert Munsterhjelm, som vill öka kännedomen av den glömda mästaren.

Det är på sin plats att kort introducera konstnären Georges von Swetlik (1912-1991). Han föddes i en officersfamilj i St. Petersburg. I och med den ryska revolutionen flyttade familjen först till Konstantinopel i Turkiet och sedermera till Finland. Von Swetlik var mycket intresserad av historia men hade inte de ekonomiska förutsättningarna att studera. Hän började måla i unga år och beslöt sig att bli konstnär efter en resa till Valamo. Han tillbringade där två somrar åren 1929 och 1930 med att måla interiörer, landskap och porträtt på munkarna.Georges von Swetlik växte upp i kretsar för rysk intelligentia och mötte den vägen Ilja Repin. Repin och senare Akseli Gallen-Kallela erbjöd sig lära den unga talangen. Det realiserades inte då Repin dog 1930 och Gallen-Kallela 1931.

Mecenaten Gösta Serlachius sände von Swetlik till Paris för att studera på Académie Colarossi. Han koncentrerade sig på spanska, italienska och holländska mästare. På 1930-talet började han få porträttbeställningar via Serlachius. Han målade porträtt på många prominenta personer i vårt land.

Den fria konstnärliga produktionen innefattade interiörer och landskap. Han hade också en abstrakt period på 1950-talet. Trots att hans motiv föddes från den klassiska konsten, så skapade han ständigt något nytt. Han viktigaste motiv de visa och fåvitska jungfrurna – visar varelser som badar i mänsklighetens ljus.

Von Swetliks viktigaste motiv – De visa och fåvitska jungfruarna såldes på Bukowskis

Swetlik utvecklade också en egen version av den klassiska äggoljetemperatekniken.

Fastän Georges von Swetlik inte gillade att hålla utställningar, så har hans verk visats i huvudsak postumt, på utställningar i Raseborg, Paris, Moskva och Mariehamn.

Georges von Swetlik bodde och verkade i Helsingfors, Sverige och i Ekenäs-regionen. Finskt medborgarskap fick han på 1950-talet.

En liten krets konstsamlare har nu slutit sig kring Swetliks konstnärliga arv. Höstens försäljningsresultat bådar gott för framtiden.

 

Vår konstmarknad är i stort behov av nya stjärnor. Återförsäljningsstatistiken för värdekonst är deppig läsning och de kommande nyheterna på branschen mycket sorgliga.

Baserar sig på Statistikscentralens uppgifter åren 1979-2013

 

Även i detta fall är kunskapen en maktfaktor. Kunskap borde spridas oegennyttigt och mottas med öppna sinnen. Muséernas uppgift är att fostra folket att känna sin kultur, öka kännedomen samt ge nya infallsvinklar i den. Detta har de generellt lyckats förträffligt med. Fastän alla funktioner inte kan tippas över till statsmakten. Att utveckla sig själv, att utöka det sociala kapitalet, hövligt beteende och allmänbildning ankommer var och en. De bidrar till välbefinnande – och just det är betydelsen av antikviteter, design och konst!

Paavo Tynell på toppen av framgången?

Då man följer med återförsäljningsmarknaden av design och lampor blir Paavo Tynell (1890-1973) snabbt ett bekant namn. I år har det funnits till salu ett rekordantal lampor – enbart på moderna auktioner närmare 200 stycken. Lamporna har sålt som smör i solsken och många rekord har slagits. Vad handlar det egentligen om?

För det första har Paavo Tynell blivit bekant hos publiken just pga. av fantastiska försäljningspris. För det andra, har museiutställningarna och publikationerna kring dem gett samlarna mer information, förbättrat den vägen utbudet och försäljningen. För det tredje finns det en stor efterfrågan utomlands – som förklaras av det banbrytande arbete han själv gjort 1930-50-talet.

Marknadsmekanismen fungerar så att prisbildningen balanserar utbudet och efterfrågan. När kulmen nås korrigeras priset till dagens värde. Bra exempel är börshandelns och fastighetsmarknadens prisnoteringar. Under det senaste decenniet har utbudet på lampor formgivna av Tynell varit litet och efterfrågan stor eftersom priserna har stigit. Undrar i detta läge om det stora antalet Tynell formgivna lampor gör att priset nått sin högsta nivå?

Screenshot från Google

 

Lite fakta gällande vår återförsäljningsmarknad berättar att det finns statistik över försäljningar sedan 1979 och att det finns väldigt lite forskning kring ämnet antik, design och konst. Då man ser på siffrorna kan man snabbt urskilja olika tidsperioder. Under den s.k. casino ekonomin var finländsk konst av gamla mästare storsäljare. Under toppåren 1988 och 1989 såldes omkring 2,000 arbeten per år med ett genomsnittspris på närmare 30,000 euro (konverterat penningvärde från mark). Det har också varit tider omkring milleniet till omkring året 2008 då ryska föremål fullkomligt revs ur händerna. Tyvärr finns det ingen tillförlitlig fakta kring de försäljningarna. Försäljningstopparna har följt stora världsekonomiska svängarna. Gällande casino ekonomin var penningmarknadens frigörelse och för den ryska boomen EUs fria marknad och världsekonomins utveckling bidragande orsaker. Antik, design och konst är inga förnödenhetsvaror utan närmast lyx objekt.Intresset för moderna och design-föremål har vuxit stadigt hela 2000-talet på bekostnad av det klassiska. Världsekonomin har i sin tur bromsat in. Köparnas smak och tycke har med lite överdrift ändrat från Pekka Halonen och Berndt Lindholm till lampor av Paavo Tynell och keramik av Birger Kaipiainen.

Thoms Luoma/Hagelstam hänger upp lampor från Tervahovi i Uleåborg

Ringde upp min tidigare kollega intendent Dan von Koskull på Bukowskis och frågade honom om vad som kunde tänkas ligga bakom Tynells stora popularitet? Han tyckte att de är efterfrågade eftersom de inte är unika och de har tillverkats i tillräckligt stora mängder, men ändå inte massproducerats.

Om man sätter fokus på mängden lampor på marknaden kan man notera, att året 2013 fanns det omkring 30-50 lampor till försäljning och året 2016 fanns det till salu omkring 150 lampor endast på kvalitetsauktionerna i huvudstadsregionen. Om man ännu adderar antikaffärernas försäljning och direktförsäljningen kan man bara gissa sig till mängden. Men man kan alltså notera att det har funnits på marknaden de senaste två åren markant fler objekt pga. av goda försäljningsresultat. Som ett praktexempel på försäljning kan nämnas Kinema-lampan som klubbades på Hagelstam i december 2015 för 44,000 euro.

Hävdar att den fungerande marknaden och de fina prisnoteringarna samt det arbetet som Paavo Tynell själv gjorde i tiderna har banat för framgång. Tynell och Taito Ab inledde samarbete redan på 1930-talet med de ledande arkitekterna i landet. Taito Ab annonserade regelbundet i Arkitekt-tidningen. Alvar Aalto beställde lamporna till biblioteket i Viborg och till Pemar sanatorium och arkitekten J. S Sirén lamporna och beslagen till Riksdagshuset av Taito Ab. Det mest betydelsefulla var, att Paavo Tynell deltog redan i ett tidigt skede i planeringen av lamporna för de kommande byggnaderna och började samarbeta med bl.a. Erik Bryggman, Erkki Huttunen, Pauli Blomstedt och Aarne Ervi. Under toppen av karriären tillverkade Taito Ab lamporna till nästan alla nybyggen i landet. Officiellt blev Taito Ab en del av Idman ab året 1954. Men man vet att företagen samarbetade redan på 1930-talet då Idman levererade Taito-lampor till det nya posthuset i Helsingfors året 1938.

 

Med facit på handen kan man säga att samarbetet med Aarne Ervi var av stor betydelse. Paavo Tynell kom in på den amerikanska marknaden året 1948 då Ervi använde hans lampor i utrymmen av New York Finland House och Taito Ab fick ha utställning där. Detta ledde till beställningar för såväl privatpersoner som officiella inredningar. T.o.m. FN:s generalsekreterare har lampor formgivna av Tynell i sitt arbetsrum. Paavo Tynell har alltså varit redan länge känd i USA och detta torde bidra till den stora efterfrågan av hans lampor. Det återstår att se hur länge framgången håller i sig? Eller om ens den största framgången ännu är nådd?

Bilder: Bukowski och egna arkiv

Mera om Paavo Tynell kan läsas här http://www.paavotynell.org

 

 

GRAND ANTIQUES – KVALITETSMÄSSAN PÅ MILLESGÅRDEN I STOCKHOLM

Grand Antiques mässan arrangeras vartannat år i oktober av Svenska antik-och konsthandlarföreningen SKAF. Föreningen är känd för, att medlemmarna är alla kända experter i området.

Intressant är att bland medlemmarna finns också nuförtiden en finländsk antikhandlare Arthur Aminoff, vars affär Galerie Donner finns på Havsgatan. Galerie Donner har specialiserat sig på 1700-tals möbler, silver och konstföremål i området kring Östersjön. Aminoff är vida respekterad och han blev också vald till årets antikhandlare i Sverige för några år sedan. SKAF ansåg att på historiska grunder kan även en handel i östra rikshalvan bli premierad.

Frågade i dag av Arthur Aminoff om hur mässan förlöpte och han berättade att det var livligt med affärer för alla. Han räknade upp några specifika orsaker till det. För det första var Millesgården ett passande ställe och bidrog till att skapa en fin helhet och stämning. För det andra var besökarantalet stort. Det nya konceptet med avdelningar som gick in i varandra och uppställningen som var gjord med pietet, lockade helt tydligt köpare.

Aminoff berättade också om, att på denna mässa upplevdes ett par väldigt speciella affärshändelser.

Handlaren Claes Moser hade fått i sin besittning nästan hela produktionen av den danska konstnärinnan Marie Kröyer (1867-1940). Hon var fru till P. S. Kröyer som är en av de mest kända danska Skagen-målarna och förekommer på hans finaste verk som modell. Marie Kröyer var även hon en begåvad konstnär, men hennes arbeten har inte funnits på återförsäljningsmarknaden. Såhär i efterskott blev det klart att hennes arbeten hade hela tiden funnits inom släkten. Detta är ibland en ganska vanlig historia för att bra konstnärer inte har en prisbild. Prisbilden kan inte uppstå utan noteringar och noteringar kan inte uppstå utan verk som står till salu. Noteringarna är en viktig del av prisbilden och prismedvetna kunder gör inga köp utan att kolla den. Detta exempel visar också på att kvalitativa verk är kuranta i alla tider – Claes Moser sålde nästan all verk på denna mässa.

Den andra speciella händelsen gäller en signerad abnormalt stor 160 cm hög kristallkrona signerad Carl Henrik Brolin (1765-1832). Antikhandlarbröderna Ian och Theo Lundgren är antikhandlare i tredje generationen. De hade fått denna speciella krona till försäljning från ett dödsbo. Det spännande var att deras farfar hade sålt just denna krona till familjen för exakt 50 år sedan. En dylik händelse säger så mycket om antik-och konstbranschen. Kundrelationer med diskretion kan vara i generationer. Klassiska och kvalitativa antikviteter håller alltid sitt värde och en väl känd proveniens ger både säljaren och köparen många garantier.

 

Mera om Grand Antiques-mässan kan du även läsa i tidningen Gods och Gårdars Tina Klingspor-blogg på länken

http://godsochgardar.se/bloggar/tina/grand-antique-2016/